Foton: Karin L-E, Liza Peters, Kristina van Eerden

Amsterdam Winner -06

Vid mitt besök i Holland i september tidigare i år, beslöt jag mig för att snart återvända  för att träffa mina nya Lagottovänner samt att visa dem mina hundar. Vad kunde då passa bättre än att samtidigt passa på att tävla! Sagt och gjort, jag anmälde mina tre tikar och valde också att ta med ”vår” vackra och trevliga Coppertino.  Matte Liza flög över på lördagsmorgonen och mötte upp mig och min syster i Amsterdam. Gissa om Tino blev lycklig när hans matte steg in genom ytterdörren hermma hos Ronjas familj. Dessvärre gick Lizas plan tillbaka mot Sverige vid 20-tiden på söndagskvällen så hon han inte se gruppfinalen med Våfflan som segrare. Tino var mycket konfunderad när hans matte nu var borta igen, men fann sig väl tillrätta med min syster och mig.
Något som gjorde denna resa enkel att planera är ju att Ronja med familj bor i Castricum, en vacker gammal förort till Amsterdam, och där vi generöst erbjöds inkvartering under vår Hollandsvistelse.


Den 23 november på morgonen körde vi, min syster Marie , jag och fyra vovvar mot Göteborg.  Vid 17-tiden i mörker och regn, fick hundarna kissa för sista gången detta dygn, och så körde vi ombord på färjan. Vi fick en fin 4-bäddshytt i hundkorridoren, och vovvarna fann sig genast till rätta.
Vi tvåbenta gick upp och åt buffé och kopplade av i största allmänhet, och när vi gick ned för ”kolla” läget  i vår korridor, var där helt tyst.
Värre var det med rastplatsen för våra fyrbeningar. Ett litet rastdäck längst bak i aktern  på båten, ca 20 kvadratmeter med stålgolv samt en liten låda 1x1 m fylld med sand och en pinne mitt i, typ kattlåda! Där skulle hundarna göra sina behov.
De enda två som tog detta med ro var resvana Våfflan och Tino. Våfflan kissar ju på uppmaning, så hon tittade på mig och satte sig, då kunde ju även Tino slänga upp benet mot en vägg. Grynet och Pepsi tyckte det hela var hur konstigt som helst, och höll sig tills vi var i land i Kiel.

De 60 milen till Castricum gick väldigt bra och det var glada hundar som stormade in till Ronja och Leca (familjens andra hund, en Lakelandtik på 3 år) när vi väl kom fram. Sedan blev det härliga promenader bland kanaler och parker innan det var dags att på söndagsmorgonen bege sig mot den stora mässhallen RAI och AW-06.
Vi anlände sent till utställningen , men väl framme hämtade vi ut våra nummerlappar och fick ca 20 minuter på oss att fixa till våra hundar innan Liza och Tino stod i ringen. Domare var mr Saewich från Argentina, efter sent domarbyte. Vi visste inget om domaren, men nu har jag fått veta jag att han dömde gruppen i Göteborg 2000 och då satte upp Cobby´s Caffe Espresso som BIG-1.
Det var väldigt roligt att träffa mina Holländska vänner igen, och jag upplevde att alla runt ringen var mycket intresserade av Våfflan och hennes avkommor.  Domaren gillade att våra hundar var så frimodiga och lät sig hanteras utan problem.
Numer har Våfflan fått ett nytt namn. En av mina holländska vänner kom fram och hälsade och undrade var jag hade ”Falaffel”. Oj vad härligt, nu har vi ytterligare ett passande namn på vita pärlan!
Tino tävlade mot min holländska favorit Com Cordis Allegro, men denna gång tog Tino hem segern. Efter bedömningen hjälpte jag Geena, som tillsammans med sin man Daan äger Allegro, att klippa honom enligt mitt sätt. De skall till Bryssel och tävla om fem veckor. Nu har jag även börjat övertala dem att komma till Sverige i sommar och vara med på vår Raduno och ställa Allegro dagen efter på SKK utställningen. Nog blev de lite sugna på detta i alla fall.
  
   
Det var en Bonebreakerstik med i alla klasser. Man tävlar i en annan ordning än i Sverige.
Öppenklass går först, sedan junior, unghund och champion.
Det är bara vinnaren (med excellent) som går vidare till segrarklass.
Våfflan vann och fick 2 Cert samt CACIB, detta tillfaller dock 2:an som var Grynet och hon vann nu sitt första CACIB. Slutligen stod det mellan Våfflan och hennes son, båda reste hem med 2 Cert och titeln Amsterdam Winner-06. (båda vann även CACIB)
 
Vi tävlade även i parklass med Tino och Pepsi samt med en brun uppfödargrupp och hundarna skötte sig så bra.


Eftersom detta var den största utställningen i Holland under året fanns där rasmontrar för en del raser, och Liza, Marie och jag gick så klart dit och hälsade på de som hade hand om Lagottomontern.
De hade handdukar med Lagottotryck, söta julkort i scrapbooking samt klistermärken m.m. Vid slutet av vårt samtal kom ordförande Marieke fram till mig med en gåva, en pytteliten T-shirt med Lagottotryck på, och så fick vi alla tre deras klistermärke för klubben. Väldigt trevligt att knyta ännu fler utländska Lagottokontakter. De har även skickat grattismejl efter Våfflans gruppvinst då det är den högsta placeringen  för en Lagotto  i Holland sedan rasen introducerades.

När det blev dags för final i grupp 8 var Våfflan på topp igen efter en kort slummer på en fäll utanför stora ringen. När det blev dags för förhandsgranskning stod Våfflan som en klippa med viftande svans och tyckte livet var på topp igen. Domaren fru Erhardt kom fram till oss och gick igenom Våfflan mycket noga och då tändes ett litet hopp om att hon kanske var intresserad av min hund, men de tog ju bara ut tre i varje grupp, så hoppet var litet.
Efter förhandsgranskningen satte sig domaren på en stol i hörnet av ringen och tittade på alla sina finalister i ca 20 minuter. Jag såg att hon tittade åt vårt håll mer än en gång.
Väl inne i finalringen blev det ju så att jag helt plötsligt förstod att det faktiskt var bara tre hundar kvar.


-Himmel , tänkte jag, Våfflan kommer att bli placerad! När de sedan ropade ut at The winner of group 8 at AW-06 is the Lagotto Romagnolo, var min klump i halsen stor. Wow, vilken grej. Jag lyfte upp Våfflan på vinnarpodiet, fick champagne i ett glas, skålade med domaren och mina medtävlare. Sedan kom KNK Cynophilias tre viktigaste personer in och tog mig i handen och gratulerade. Domaren sade att hon tycker jag har en alldeles fantastisk liten Lagotto! Jag var nästan yr av allt som hände. Sedan bar det av ut till nytt podium, nya fotograferingar och jag fick bärhjälp med de tre stora prispokalerna och medaljen vi vann! Oj vad kul.

Sedan samlade vi oss igen och sprang in i strålkastarskenet för BIS-finalen, jag var totalt bländad och jagade denna strålkastarkägla likt ”Linus på Linjen”. Och jag tror att även Våfflan var bländad av denna enormt skarpa lampa. Men vi sprang på i rampljuset till hög musik. När domaren Rainer Vourinen sedan placerat sina två BIS-hundar och vi ej var bland dessa, var jag fullkomligt nöjd med dagen, det kan jag lova.

Väl tillbaka i Castricum firades kvällen med hämtmat från kinarestaurang, min favoriträtt Bami Pangka och var sin god öl.


På måndagsmorgonen packade vi in oss i bilen för hemfärd och körde till Kiel. Under hemresan från Göteborg var det självklart med ett besök på McDonald’s där Våfflan sedvanligt firade sin framgång med Cheeseburgare. Denna gång bjöd hon även sina vänner i bagageutrymmet. Just nu står Våfflan 10 hamburgare plus!

Karin